Jag? Barnmorska? Nej, jag tror inte det…

För 30 år sedan var jag färdig med min sjuksköterskeutbildning och drömde om att läsa vidare till distriktssköterska. Under utbildningen hade jag gått elev hos Madeleine, kommunsköterska i Göteborg. En helt underbar kvinna. Hon var positiv och ödmjuk när vi var på hembesök hos människor med olika vårdbehov. Det verkade så spännande att få arbeta så.

Jag började min karriär som sjuksköterska i Lycksele på medicin- och kirurgavdelning. Sedan till Växjö på gyn och BB. Att jag hamnade på kvinnokliniken berodde på att jag och maken skulle åka till Zambia som volontärer under några år och då krävdes ett par års erfarenhet. Gärna från kvinnohälsovård. Fortfarande fanns det inget inom mig som lockade till barnmorskeri.

Men åren i Zambia fick mig att ändra inställning. Många kvinnor och barn dog – och dör – av orsaker som går att förebygga och jag brann efter mer kunskap. Väl hemma startade jag utbildningen 1985. Första dagen på skolan slog Evelyn, vår lärare, ut med armarna och sa: Välkommen till barnmorskeutbildningen. Att vara barnmorska är något helt annat än att vara sjuksköterska. Hon fick det att låta som att barnmorska skulle vara ”finare” eller bättre och jag skruvade lite på mig för jag var väldigt stolt och nöjd över min sjuksköterskeidentitet. Jag startade utbildningen med viss misstänksamhet: skall jag nu bara arbeta med kvinnor resten av livet?

Jag vill absolut inte påstå att barnmorskans yrke är varken finare eller bättre än sjuksköterskan. På många vis liknar de ju varandra. Och ändå så helt olika! Yrket är brett och ger många möjligheter och jag har provat de flesta, senast som adjunkt på barnmorskeprogrammet i Borås där jag undervisat sex år. En lycklig tid! Och när jag haft förmånen att ta emot nya barnmorskestudenter har jag berättat historien om Evelyn. Hon hade ju rätt!

Nu är jag tillbaka i yrket igen och om två veckor börjar jag arbeta på förlossningen på Östra sjukhuset i Göteborg. Deltid blir det, sådär fem nätter i månaden för att hålla handen i övning medan jag fortsätter att utveckla min privata mottagning.

Idag var det en barnmorskenyhet på radion. En vän till mig, Marie Berg som är forskare och barnmorska, har tillsammans med barnmorskan Ingrid Carlgren publicerat en artikel om kvinnors behov och önskemål att prata igenom sin förlossning med sin barnmorska efter födseln. Så kallade post-partumsamtal var förr en självklarhet, men med korta vårdtider hinner kvinnorna ofta gå hem innan barnmorskan går på sitt skift igen. När jag handlett barnmorskestudenter runt om i Sverige (barnmorskeutbildningen i Borås går på distans) så berättar de samma sak: post-partumsamtal hinns inte med för det är mycket att göra på avdelningen eller också har kvinnorna hunnit gå hem pga korta vårdtider. Mitt förslag var då att studenterna alltid skulle be kvinnorna som de bistått vid en förlossning, om att få ta deras telefonnummer och ringa upp dem någon vecka efter förlossningen. Mycket få studenter gjorde detta. De kände att de trängde sig på, vad skulle de prata om osv. Men de som faktiskt ringde var väldigt positiva.

Nu har alltså Ingrid Carlgren och Marie Berg visat hur viktigt kvinnorna tycker att det är med att få samtalet med sin barnmorska efter förlossningen.

Dagens uppmaning från mig till alla kollegor blir därför: gör allt du kan för att genomföra samtalet!